Logopeden i skolan - Johanna Kristensson, Kärnhuset i Halmstad

En blogg om språk-, läs- och skrivsvårigheter och assisterande teknik
  1.  

    Glosboken har nyligen släppt en ny funktion - ett diktamensläge - som gör det möjligt att träna på stavning även på sitt modersmål. 

    Många glosträningsprogram fokuserar mest på att lära sig stava på andra språk genom att man översätter det svenska ordet till t.ex. engelska, men i Glosboken kan du nu även träna på ord på svenska med hjälp av uppläsning med talsyntes. 

    Att kunna stava rätt är en färdighet som kräver mycket träning och många lärare jag pratar med vittnar om att fler elever än förr har svårt med stavning. Stavningssvårigheter kan bero på många saker, t.ex. dyslexi, men även för lite träning kan bidra till stavningssvårigheter. Med hjälp av Glosboken kan nu eleverna själva sitta och träna på svårstavade ord genom att de får orden upplästa.  

    Diktamensläget

    1. I Glosboken kan läraren skapa diktamensövningar till eleverna genom att välja den nya frågetypen Diktamen.


    2. Först skriver man in själva målordet för frågan. Därefter skriver man in en mening där ordet ingår. Meningen är till för att sätta ordet i rätt sammanhang eftersom många ord uttalas på samma sätt, men har olika stavning. T.ex. "jul" och "hjul". 

    3. När eleverna sedan tränar med övningen får de meningen uppläst med talsyntes och får ordet de ska skriva repeterat, t.ex. "Stjärnan blinkar på himlen - skriv stjärnan". 


    4. Vill du skapa diktamensövningar på andra språk ändrar du bara språk under språkväljaren. Det finns talsyntes på en mängd olika språk. 

    Läxförhör

    Läraren har även möjlighet att skapa läxförhör (ett slags stavningsprov) till eleverna vid olika tidpunkter. Läraren kan då rätta provet i realtid. Det enda som behöver rättas är eventuella felsvar. Korrekta svar rättas automatiskt, vilket sparar mycket tid. 

    Se gärna filmen nedan för en demonstration hur diktamensläget fungerar. 


  2. I dessa distansundervisningstider så kan man behöva kunna spegla sin iPad-skärm till datorn för att hålla en genomgång om t.ex. olika appar eller funktioner på en iPad via Teams, Zoom eller Google Meet. Till en PC behöver man köpa ett externt program eller abonnemang, men till en Mac går det alldeles utmärkt med QuickTime Player (som finns förinstallerat på datorn).

    Gör så här

    1. Koppla din iPad till datorn med en USB-sladd.

    2. Öppna QuickTime Player på datorn.

    3. Klicka på Arkiv i menyn och därefter på Ny filminspelning.  


    4. I fönstret som dyker upp väljer du nu källa för kamera och mikrofon. Välj din iPad här. 


    5. Nu speglas din iPadskärm på datorn. Även ljudet från iPaden överförs. Du behöver inte klicka på inspelningsknappen för att spegla din iPad. 

    6. I program som Teams, Zoom och Google Meet kan du välja att dela din datorskärm med dom som är med i ditt webbmöte. På detta sätt kan du nu visa iPad-presentationer eller demonstrera annat från din iPad även om du sitter på distans.

  3. Många skolor håller på att förbereda sig inför en ev. skolstängning till följd av coronaviruset. Därför har vi i Halmstads kommun skapat en webbplatsmed våra samlade resurser som kan underlätta för distansundervisning.

    Här finns också förslag på viss assisterande teknik som vi erbjuder våra elever och som de kan även kan använda i hemmet eller var de nu sitter. Det finns många liknade sidor, men någon där ute (utöver lärare i Halmstad) kanske också kan ha användning av den. Sidan fylls på kontinuerligt.


  4. Härom dagen släppte SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) en ny publikation som kan vara ett stöd för utvecklingen av en lärmiljö där digitala verktyg är en naturlig del för att få fler elever att kunna nå målen. Många skolor är välförsedda med digitala verktyg, men de används kanske inte alltid optimalt. Det är många som inte känner till hur t.ex. talsyntes, rättstavningsprogram, dikteringsfunktioner etc kan användas i undervisningen så fler elever kan bli delaktiga, utveckla självständighet samt utvidga sitt lärande. Ofta beror detta på att man inte har erbjudits adekvat utbildning.

    Denna publikation tar upp olika delar som t.ex. digitalisering i skola och förskola, framgångsfaktorer och risker, lagar och riktlinjer, tillgänglig lärmiljö vid olika funktionsnedsättningar samt roller och ansvar.

    Publikationen är gratis att ladda ner som pdf från SPSM:s hemsida.

  5. Den senaste tiden har det debatterats flitigt både i traditionella och sociala medier kring användandet av assisterande teknik vid dyslexi (talsyntes, rättstavningsprogram, tal/ljudböcker mm) i undervisning och i olika provsituationer. Detta till följd av den dom i Örebro tingsrättsom slog fast att en elev som inte fick använda sina hjälpmedel (talsyntes) vid nationella proven i svenska i åk 6 hade diskriminerats. I ett liknande fall (tidigare i år, i en annan kommun) dömde däremot rätten till kommunens fördel.
    Både positiva och negativa röster har höjts kring utfallet. Själv är jag väldigt positiv till att frågan lyfts och att man faktiskt konstaterat att det ÄR diskriminering,. Eleven kunde faktiskt inte visa hur bra hen förstod ett textinnehåll, pga. avkodningssvårigheter. En elev som troligtvis kunde ha visat ypperliga kunskaper  kring textinnehållet. Om det funnits möjligheter. Detta pga. att man faktiskt mäter både avkodningsförmåga och förståelse av texten kombinerat. Men samtidigt kan jag tycka det är märkligt att en enskild kommun döms bara för att man har följt de övergripande anvisningarna som Skolverket gått ut med. Vad händer i alla Sveriges andra 289 kommuner där saken inte drivs vidare? Hur blir det med en likvärdig skola då?

    Assisterade teknik. Varför?

    Jag är en förespråkare för assisterande teknik i så många sammanhang. Jag ser skillnaden som tekniken kan göra för många elever, såväl som vuxna. Däremot får användandet av assisterande teknik inte hamna i att "nu behöver vi inte lära eleverna läsa länge". För att bli en bra läsare krävs träning. Ingvar Lundberg brukade prata om minst 5000 timmar. För elever med dyslexi, dvs. en ofta medfödd svårighet i att avkoda ord, behövs än MER strukturerad träning av utbildade lärare. Denna träning måste komma tidigt! Helst från höstterminen i åk 1. För redan då (och ofta ännu tidigare) kan man se om en elev kommer att utveckla mer specifika läs- och skrivsvårigheter. Elever med stora avkodningssvårigheter behöver emellertid lägga ner otroligt mycket mer tid och mer energi än för dom där avkodningen kommer lätt. Det är mycket frustration och kämpande och många tappar sugen och självförtroende tidigt och orkar eller hinner helt enkelt inte med skola och fritid om de aldrig får använda assisterande teknik. Därför behövs assisterande teknik!

    Kompensation och lästräning går hand i hand

    Ingen lärare vill beröva någon elev möjligheten att lära sig läsa med ögonen. Men å andra sidan tror att jag att kompensation och lästräning går hand i hand. Vi måste värna om språket och förståelsen så att alla får tillgång till och kan utveckla språket. Det finns personer med mycket stora avkodningssvårigheter/dyslexi som har ett helt fantastiskt språk och ordförråd till följd av att de har blivit lästa för i tidig ålder och för att de har tillåtits använda ljud/talböcker samt talsyntes både i undervisning och i vardagen. Detta är personer som kan dra slutsatser kring en text, resonera kring den även om de inte kan läsa den på ett helt ändamålsenligt sätt med ögonen. MEN vi har också elever som inte kommer från läsande hem vare sig det finns lässvårighet eller ej. Ja, de måste givetvis fortsätta intensiv träning av sin avkodning, men ska heller inte begränsas av den ifall den är bristfällig.

    Torbjörn Lundgren får ge replik

    Min styrelseledamotskollega i Dyslexiföreningen (som även representerar Dyslexiförbundet) Torbjörn Lundgren uttryckte sitt perspektiv härom dagen i ett Facebook-inlägg som ett svar på denna intervju. Torbjörn har själv dyslexi och är författare till flera böcker:

    "Om man har dyslexi, vilket jag har, och som jag i vuxen ålder fick reda på att båda mina föräldrar hade, så kan jag bara säga att du, Sara Bruun har fel. Själv är jag författare, min mor var speciallärare och utbildade lärare, min far var redaktör. Min mor berättade när hon var 80 år fyllda att hon fortfarande läste sakta, kastade om bokstäver, m.m. Min far läste också sakta, precis som jag gör.
    Förutsättningen för att få en god läsförståelse är som du vet att man har ett bra ordförråd och vana vid skriven text. Det får man genom att konsumera mycket text. (Sug på det! Att konsumera skriven text kan man också göra med öronen!).
    Jag har på Libers förlag gett ut en serie böcker med bra, ganska krävande skönlitterära texter, från Tusen och en natt till Stephen King. Serien kallas En ingång till. (Se mer om den på www.tolgren.com) Vi testade texterna i klasser på gymnasienivå och komvux. Alla hade läs- och skrivsvårigheter. I en och samma klass varierade tiden eleverna behövde för att läsa en och samma text från 10 minuter till en timma!
    Tänk dig själv att det för dig skulle ta sex gånger längre tid att läsa en text, än vad det tar för de flesta i din klass. Multiplicera det med antalet dagar i veckan, antalet veckor om året och antalet år man som elev tvingas gå i skolan.
    Hur mycket text har man möjlighet att konsumera om man har en låg läshastighet? En avkodningssvårighet som i sig inte har med läsförståelsen att göra, utan bara med förmågan att koppla det grafiskt formade tecknet/ordet till ljudet, som tecknet symboliserar.
    Genom att lyssna på text, vilket jag fick möjlighet att göra först som vuxen, när jag i fjorton år jobbade som nattportier och hade den tid jag behövde, kunde jag med talböcker på band, som egentligen var avsedda för blinda och synskadade, lyssna igenom Balzacs verk, Dostojevskijs, Ivar Lo Johansons, Moa Martinssons och allt som kom i min väg. Därmed fick jag ett språk och det ordförråd jag aldrig - på grund av min låga läshastighet - hade kunnat tillgodogöra mig. Min förmåga att avkoda hade krävt allt och lämnade inget över åt förståelsen. Jag fick genom att lyssna till verken också känslan för grammatiken, rytmen och känskan i skriftspråket, som jag tidigare inte nått fram till. Men som jag idag har stor hjälp av i mitt skrivande som både är skönlitterärt och facktext.
    Idag lyssnar jag ibland, men jag läser mest på traditionellt sätt. Jag hade troligen aldrig blivit läsare, än mindre författare, om jag inte funnit vägen via talboken.
    Jag har också, under de 35 år jag besökt skolor och talat om detta, stött på många som har samma erfarenheter. Och alla har varit fruktansvärt frustrerade över att de inte blivit accepterade helt och fullt, utan mest med en klapp på huvudet. ”Vad duktig du är”.
    Att lyssna till litteratur, står inte i motsättning till att läsa med ögonen. Min självupplevda erfarenhet är att det för många kan vara en förutsättning för att över huvud taget bli en läsare. Hjälp dem då! Stötta dem! Låt dem hitta sin väg till innehållet i texten.
    Men med utgångspunkt från min egen dyslexi och de erfarenheter jag har genom alla jag träffat, är jag fruktansvärt trött på myndighetspersoner (skolverket när det gäller nationella proven), lärare och skolpolitiker, som inte med inlevelse vill lyssna på oss som kan förklara hur det är, utan istället håller sig till teorier, som inte baseras på vår verklighet. (Det gäller naturligtvis långtifrån alla lärare, tjänstemän eller politiker, men tillräckligt många för att sänka elever och vuxna med dyslexi.)
    Du får ursäkta den hårda tonen, men för mig, mina barn och barnbarn och alla i vår situation, blir det bara för mycket med profession som vill stöpa alla i en och samma form. Som inte vill lyssna till den kompetens vi själva har när det gäller läsning, skrivning och kunskapande.
    Ps: Läs vad forskningen säger om detta. Här en gedigen men lättillgänglig sammanställning: https://www.sprakforskning.se/forskningsblogg…/…/27/laslovet"